Jag vet att hon klarar det här också var de ord min dotter yttrade när hon fick veta att hennes mamma drabbats av cancer. Nu har det gått snart 3 år sedan dess och jag kände att det var dags att göra en LO om det. Det är också mitt bidrag till utmaning nr 10 - Rosa Bandet i ScrappTorgets CC.

Jag har också en tag där jag berättar lite mer. Texten lyder såhär:

November 2008

Det har precis varit höstlov och några dagar ledigt. Tisdag morgon och jag har återbesök på gyn efter en skrapning jag gjorde före lovet. Rent rutinbesök trodde jag men det visade sig bli något annat, en resa jag varit glad om jag sluppit. ”Du har cancer” var de första ord läkaren yttrade efter att hon hade hälsat. Jag började gråta och kände att läkaren helst ville vara någon annanstans. ”Men du är ung och kan överleva”. Då förstod jag att det var allvarlig. Jag ville inte fråga, kommer jag dö, har jag långt kvar för jag ville inte höra svaren. Sen berättad hon att remiss var skriven till UAS och att jag skulle röntgas nästa dag. Efter det fick jag storgråtande gå hem. Nere på parkeringen ringde jag först jobbet och berättade rakt ut att jag inte kommer mer på ett tag för jag har cancer sen samma samtal till Mats som gick hem från jobbet. Gruvade mig för att berätta för barnen men gick bättre än jag trodde.” Min mamma klarar allt därför kommer hon att klara det här också så jag är inte så orolig” var min dotters ord. Det gav mig också tro på att det skulle fixa sig och när proverna visade att det inte var den värsta sorten som man hade trott från början ökade hoppet. I Uppsala träffade jag världens bästa läkare som också opererade mig en vecka före jul. Dan före jul kom jag hem och hela familjen hade hjälpts åt med julpynt, julmat och julklappar. Sen startad kampen för att komma tillbaka igen, en kamp som jag än så länge har vunnit.

 

 Uppe på min tag finns ett grönt band. Symbolen för gynekologisk cancer. Det gröna bandet finns att beställa här.