Tisdag efter novemberlovet är det 2 år sedan livet förändrades. Det var då som jag fick veta att jag hade cancer i livmoder och i magen. Den opererades bort och allt borde vara frid och fröjd. Men så är det inte. Det förföljer mig varje dag och det finns inte en dag som jag inte tänker på det. Jag såg ett program med Skavlan och det var en man med där som ung hade haft cancer (det var inte därför han var där) och han berättade att det tog honom 10 år innan han slutade tänka på det varje dag. Det som kändes skönt att höra var att man inte är knäpp som tänker på det varje dag. För man borde väl vara nöjd över att man lever och gå vidare och njuta av varje dag?

Nu skall jag syssla med lite terapi och ta mig an nästa bidrag i febern. Det kommer att handla indirekt om cancern som fick mig att ta tag i min vikt och gå ner 15 kg samt börja springa (egentligen jogga men min inre bild av mig själv är att jag springer) igen. Samt att jag tog mod till mig och anmälde mig till tjejmilen och kände hur mycket jag saknade det. När Samuel blir 18 hoppas jag att vi springer Göteborgsvarvet, mitt ffemte, 30 år efter de första.

Bidraget kommer snart i en blogg nära dig.